Inte heller den här uppdateringen bjuder på en traditionell mix. Istället kommer ännu en lager-på-lager-variant av ett album. Albumet ifråga är Dinosaur Jr-bootlegen Out There, som (bland annat) innehåller bandets konsert på Vattenfestivalen i Stockholm 1997, vilken om jag minns rätt också sändes av P3 Live. Det är en fantastisk inspelning, där alla instrument (inte bara gitarren) låter väldigt bra hela tiden (även om gitarren låter mest).

Jag undrade hur det skulle låta om man klippte ut alla de sekvenser där bandet bara står och vräker ut enorma, intensiva musikmassor, lägga dem på rad i ett par lika långa ljudfiler, och därefter spela upp dessa lika långa ljudfiler samtidigt. Min förhoppning var att det skulle låta väldigt maffigt.

Efter att ganska länge ha undrat hur det skulle låta, klippte jag ut alla de sekvenser där bandet bara står och vräker ut enorma, intensiva musikmassor, lade dem på rad i ett par lika långa ljudfiler, och spelade därefter upp dessa lika långa ljudfiler samtidigt.

.mp3-formatet och min konsekventa oförmåga att få till välanpassad volym gör att slutresultatet inte är fullt så maffigt som man kunde ha hoppats på. Däremot tycker jag att bandet lyckas hålla "ett jävla liv", och det är ju ganska trevligt.

Det här sättet att göra musik på - att fråga sig hur det här och det här förfarandet kan tänkas låta, och därefter undersöka det - har kanske mer att göra med forskning än med traditionellt komponerande, men i min värld är inte en sådan metod med nödvändighet mindre lyssningsvärd än någon annan. Jag kan faktiskt tänka mig att kvoten mellan "fantastiskt" och "värdelöst" ser ungefär likadan ut oavsett hur den musik man recenserar har tillverkats.

Oavsett vad man har för inställning i den frågan finns filen här.

I den här uppdateringen bjuder jag på inte färre än två mixar. De är dock inte mixar i samma bemärkelse som de tidigare .mp3:orna, där låtar radades upp efter varandra. Istället kommer här två exempel på vad som händer när man spelar upp saker samtidigt.

Den första är en blandning av J-Kwons "Tipsy" och introt till tv-serien Seinfeld, som trots en del brus och en kanske inte helt optimal volymbalans mellan de två ingredienserna är ganska svängig. Den slutar efter första refrängen, och det beror på att en fortsättning skulle ha låtit exakt likadant. Jag ser ingen giltig anledning till att tjata på det sättet.

Den andra är det första förverkligandet av en idé jag har haft ett tag - att ta samtliga låtar från ett album, sträcka ut eller trycka ihop dem med ett ljudbehandlingsprograms time-stretch-funktion till exakt fem minuter, och därefter spela upp allting samtidigt. Albumet som behandlades på det här sättet var Brian Enos Music for Airports; det är möjligt att andra album kommer att få samma behandling i framtiden. (Jag uppmuntrar givetvis eventuella läsare/lyssnare till att experimentera själva.) Den här "tolkningen" av Music for Airports visar sig låta som en kombination av skimrande plingeling och halvtät dissonans, vilket i teorin men kanske inte praktiken har en del gemensamt med Morton Feldman.

Här finns den första, och här finns den andra.

Då har det blivit dags för mix nummer två. Något oväntat är den bara nio minuter lång, och det beror på att det inte finns någon lämplig fortsättning efter den sista låten. När en sådan insikt nås kan man som mixansvarig naturligtvis inte göra något annat än att sätta punkt.

Utöver den ljuvliga avslutningen bjuds det på en låt med (bland annat) fantastiska cymballjud, en låt som alltid får mig att tänka "girlgroup-refräng inspelad av ett punkband" (fast jag vet inte om det är en så bra beskrivning egentligen), ett kort klargörande från en gammal gubbe, samt, som ett påskägg för den uppmärksamma lyssnaren, ett subtilt inslag av upprepning.

(Att volymen är ganska låg får ses som en charmig tafflighet från min sida.)

Mixen finns här.

Det är dags att presentera den första mixen. Den finns här.

Här kommer jag att någon gång då och då posta mixar i .mp3-format. De kommer som regel att vara omkring 20 minuter långa, men jag kan tänka mig att bryta mot den regeln om det någon gång skulle kännas nödvändigt. Innehållet kommer att vara sådant jag tycker det är kul eller på annat sätt meningsfullt att lyssna på. Jag vågar inte vara mer specifik än så.

I min förra blogg, som antagligen inte kommer att uppdateras särskilt intensivt i framtiden, skrev jag följande om en annan mix:

Eftersom jag är övertygad om att det är bättre att lyssna utan att veta vad som händer härnäst (John Cage: "Hearing sounds before they're audible is not the way to hear them"), kommer jag att posta innehållsförteckningen i kommentarsystemet. Jag ser helst att man läser den i efterhand, men man får givetvis också gå sin egen väg.

Samma princip kommer att tillämpas här, med den skillnaden att innehållsförteckningen enbart publiceras om någon uttrycker en önskan om att få se den. Det finns ingen särskild anledning till att jag helt plötsligt har valt att göra en så här radikal förändring, men det är min blogg och när jag härjar i den får jag bete mig precis hur tjurigt jag vill.